Lite mer om loppet

Här går jag i mål! Foto: Rickard Kilström.

Jag älskar den här tröjan som Micha brukar ha när vi tränar. Och han lovade att jag slulle få den om jag klarade milen på en timme. Det gjorde jag ju nästan så imorse fick jag den av honom!

Svettig och har svårt att stå upp efter målgången. Foto: Rickard Kilström.

I lördags när jag kom hem från Tjejmilen var jag så slut att jag inte orkade skriva något utförligt inlägg om själva loppet. I dag är jag pigg men ledbruten och har världens träningsvärk. Jag orkade nämligen inte stretcha heller.

Det var mycket roligare än jag trodde att springa Tjejmilen. Bara det att starta tillsammans med massor med andra till ljudet av en riktig startpistol var häftigt. De två-tre första kilometerna var nästan värst, för jag hann inte värma upp. Jag tog det därför rätt lugnt och fick se mig själv bli omsprungen av hur många tjejer som helst.

Det bästa med loppet var att det hände så mycket efter vägen. Det var band som spelade, folk som hejade och vätskekontroller. Det gjorde att banan inte kändes så lång utan plötsligt sprang man förbi 6 kilometersskylten. Vid 7-8 kilometer började jag bli lite trött och när jag kollade på armbandsklockan insåg jag att jag sprungit jättesnabbt och garanterat skulle gå i mål på under en timme. Tills jag förstod att den visade fel och gick tio minuter efter min mobilklocka. Då fick jag lite panik och ökade farten de två sista kilometrarna. Själva målgången var fantastiskt, det var kul att höra mina närmast sörjande ropa mitt namn och heja på. Jag fick medaljer och grejer. Efteråt kände jag att jag nog hade kunnat springa lite fortare, jag hade krafter kvar. Men det är svårt att veta hur mycket man klarar när man nästan aldrig har sprungit så långt.

Trots regn och lervälling hade jag jättekul och det var trevligt att träffa alla läsare som var på plats. Och ett stort tack till alla som har hejat på mig både under loppet och under det senaste halvåret!

Jag återkommer med fler bilder och inlägg under veckan.