Huggis och Joel tar paus vid Årstaviken. Huggis doppar till och med fötterna.
Jag, Joel och Huggis tog en tur i Årstaskogen ikväll. Vi sprang 4 km men det var backigt värre så vi fick gå i omgångar. Kan konstatera att Joel är snabbare (han har dubbelt så långa ben som mig typ) men jag var uthålligast!
Sist vi sprang tillsammans varvade vi Trekanten (1,8 km) och det var inga problem alls för Joel men jag fick feberfrossa och mådde illa resten av kvällen. Det här betyder ju alltså att jag förbättrat mig rätt ordentligt.
Men varken jag eller Joel kunde mäta oss med Huggis som sprang både snabbare och orkade ett par extra vändor upp och ner för skogsbackarna utan att ens börja flåsa.
Det här var första gången sedan jag började träna som jag kände att det var lite roligt att springa. Eller snarare skönt – att få komma ut i naturen, känna att kroppen orkar lite mer och se en överlycklig hund kuta järnet.
Hjälp, jag ska springa Tjejmilen! 