Min kropp har tagit semester

Har besökt Bästkusten den senaste veckan.

Nu har jag haft semester i en vecka. Hjärnan hamnar fortfarande lätt i jobbtankar men kroppen har helt gått ned i varv. Den vill hellre gå på Bruce Springsteen och festival, ha picknick, fiska, hänga i sommarstugor och dricka öl i solen. Den vill framför allt inte springa.

Men i går kom verkligheten i kapp mig när jag fick mejl från Tjejmilen. Det är inte långt kvar nu så i dag tog jag en vända runt Trekanten (4,5 km). Det kändes som att benen skulle ge vika och lungorna sprängas. När jag kom hem var jag så röd i ansiktet och svettig att Joel trodde jag sprungit minst en mil. Undrar hur jag kommer se ut när jag väl springer milen efter ytterligare fyra veckors semester?

PS. Nu när jag har semester kommer jag inte kunna blogga så regelbundet eftersom jag till och från kommer att befinna mig på ställen utan el och dator. Men jag ska försöka hålla er uppdaterade så gott det går. DS.

En tur i skogen

Huggis och Joel tar paus vid Årstaviken. Huggis doppar till och med fötterna.

Jag, Joel och Huggis tog en tur i Årstaskogen ikväll. Vi sprang 4 km men det var backigt värre så vi fick gå i omgångar. Kan konstatera att Joel är snabbare (han har dubbelt så långa ben som mig typ) men jag var uthålligast!

Sist vi sprang tillsammans varvade vi Trekanten (1,8 km) och det var inga problem alls för Joel men jag fick feberfrossa och mådde illa resten av kvällen. Det här betyder ju alltså att jag förbättrat mig rätt ordentligt.

Men varken jag eller Joel kunde mäta oss med Huggis som sprang både snabbare och orkade ett par extra vändor upp och ner för skogsbackarna utan att ens börja flåsa.

Det här var första gången sedan jag började träna som jag kände att det var lite roligt att springa. Eller snarare skönt – att få komma ut i naturen, känna att kroppen orkar lite mer och se en överlycklig hund kuta järnet.

Utepremiär

På väg mot Trekanten. Önskar att jag haft en mössa.

Jag har drömt om att slippa det där löpbandet och bara flyga fram genom naturen istället men som ni alla vet så slår sällan verkligheten drömmen. I dag sprang jag runt Trekanten för att inte spräcka mitt träningsschema den här veckan.

Jag tog mig runt och varvade löpning och gång på vägen dit och hem så jag är nöjd. Men jag fick jätteont i framsidan av underbenen, heter det skenbenen? Undrar varför? Jag sprang ju inte ens på asfalt hela tiden.

Detta är vad jag lärt mig idag om utelöpning:

Rätt kläder: Hade verkligen behövt en mössa/pannband för jag fick ont i öronen av blåsten. Såg att alla andra löpare hade mössa.

Näsduk: Man blir uppenbarligen väldigt snorig av att springa ute. Jag är inte så bra på hockeysnytningar plus att det ser äckligt ut när andra gör det.

Ät inte precis innan: Jag var tvungen att stanna efter halva vägen för att jag fick sån håll så jag inte kunde stå upprätt.

Drick inte öl dagen innan: Även om det inte blev så många öl så märks det rätt tydligt på konditionen ändå.

Glöm inte att titta på naturen: Jag stirrade mest ner i marken och försökte hålla balansen på de isiga vägarna så jag glömde helt att njuta av naturen. Det var först efteråt när jag satt på en bänk i solen och pustade ut som jag såg hur vackert det var idag vid Trekanten.

Fint värre.