1 mil-stolpe i mitt liv

Jag gjorde det! Jag sprang en mil! För första gången i mitt liv.

I går sprang jag runt Årstaviken (8 km) men istället för att springa åt vänster och hemåt efter Liljeholmsbron sprang jag åt höger. Och tog ett varv runt sjön Trekanten (2 km). Jag sprang i princip hela tiden förutom upp för några backar och trappor och tog en kort paus för att försöka stretcha bort kramp i vaden.

När jag väl kom tillbaka till kajen och tittade på min Runkeeper-app visade den 10.1 km. Stort. Det var nästan så jag blev lite gråtfärdig. När jag startade det här projektet trodde jag faktiskt inte att jag skulle klara det. Det är ju inte färdigt eftersom jag inte sprungit Tjejmilen än men nu vet jag att det kommer att gå.

Milen tog 1 timme och 13 minuter, vilket inte är så fort men absolut godkänt för att vara första gången. Efteråt brände det i hela vaderna och smalbenen och i dag har jag lite svårt att gå. Jag fick världens huvudvärk och benhinneinflammationen är såklart tillbaka med full kraft. Men det var det värt.

Running sucks

Micha med sin snygga tisha!

Jag skulle vilja ha kollegan Michas snygga t-shirt för det är precis så det kändes efter gårdagens löpning på bandet. Jag skulle försöka nå mitt mål att springa tre kilometer på 20 minuter. När det var fem minuter kvar insåg jag att det skulle bli svårt om jag inte spurtade. Påhejad av Micha på bandet bredvid kutade jag järnet och landande på – 2,95 kilometer.

Detta lilla rekordförsök tog knäcken på mig totalt. Resten av dagen och kvällen kände jag mig helt febrig, och hade ont i huvudet, halsen och kroppen. Men även om jag inte nådde mitt trekilometersmål så sprang jag faktiskt längre än jag hittills gjort.

Igår kväll försökte jag förtränga eden febriga känslan genom att sysselsätta mig med lite hederlig vardagsmotion i en miljö som för mig känns lite mer hemtam. Så här såg det ut:

Jag vann mest.

 

Min fina kompis Lisa.