Ett brutalt uppvaknande

Håll i hatten nu kära läsare för det här kommer ni inte att få höra igen. Jag, kanske världens mest morgontrötta människa, som dessutom går under smeknamnet ”morgondraken Katla”, gick upp tidigt och sprang till jobbet (6 km, tog 50 min). Det kommer jag inte att göra om.

Jag var på väg att slänga mig i strömmen för att slippa fortsätta springa och för att jag var så törstig så jag höll på att dö. Jag har sprungit hem från jobbet och det gick bättre, för då har man liksom hunnit vakna till liv.

Trots detta brutala uppvaknande känner jag mig rätt nöjd just nu. Och applåderna jag fick av mina fina kollegor när jag kom fram värmde mitt hjärta! Utan deras ihärdiga peppande, och tjat om att jag måste följa med och träna, hade jag inte kommit så långt med mitt tjejmilenprojekt.

Nej, nu blommar det!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag och Ewa-Maria tog en löprunda på lunchen. Vi sprang till Kungsträdgården och tittade på körsbärsblommningen, runt Blasieholmen och genom Humlegården.

Ewa-Maria njöt av det vackra vädret och fågelkvittret och jag försökte mest hålla jämna steg med henne. Hon tyckte att nästa gång vi springer ska vi hitta väg där det inte är så mycket stopp på grund av trafiken. Jag var överlycklig varje gång vi kom till ett övergångsställe med rödljus så jag kunde pusta ut.

Men det är ändå bra att springa med någon som är mycket bättre för jag skulle aldrig ha hållit det tempot om jag gav mig ut själv. Nu låter det som att det gick jättefort men vi sprang 4 km på 30 min (inklusive foto- och rödljusstopp).

Både jag och Ewa-Maria körde på appen Runkeeper och den fick totalt fnatt. Min visade att vi sprungit 8,6 km och hennes 6 km. Vi sprang också i farten 3, 46 min/km. Tänk om det hade varit så väl!

Här kan du se hur vi sprang: http://kartor.eniro.se/m/9W7sn

Utepremiär

På väg mot Trekanten. Önskar att jag haft en mössa.

Jag har drömt om att slippa det där löpbandet och bara flyga fram genom naturen istället men som ni alla vet så slår sällan verkligheten drömmen. I dag sprang jag runt Trekanten för att inte spräcka mitt träningsschema den här veckan.

Jag tog mig runt och varvade löpning och gång på vägen dit och hem så jag är nöjd. Men jag fick jätteont i framsidan av underbenen, heter det skenbenen? Undrar varför? Jag sprang ju inte ens på asfalt hela tiden.

Detta är vad jag lärt mig idag om utelöpning:

Rätt kläder: Hade verkligen behövt en mössa/pannband för jag fick ont i öronen av blåsten. Såg att alla andra löpare hade mössa.

Näsduk: Man blir uppenbarligen väldigt snorig av att springa ute. Jag är inte så bra på hockeysnytningar plus att det ser äckligt ut när andra gör det.

Ät inte precis innan: Jag var tvungen att stanna efter halva vägen för att jag fick sån håll så jag inte kunde stå upprätt.

Drick inte öl dagen innan: Även om det inte blev så många öl så märks det rätt tydligt på konditionen ändå.

Glöm inte att titta på naturen: Jag stirrade mest ner i marken och försökte hålla balansen på de isiga vägarna så jag glömde helt att njuta av naturen. Det var först efteråt när jag satt på en bänk i solen och pustade ut som jag såg hur vackert det var idag vid Trekanten.

Fint värre.